 |
Wild At Heart | |
Recenserad: 2003-05-28  |
||
| År: 1990 | Regi: David Lynch | |
| Från: U.S.A. | Sett på: Video | |
| Längd:127 min | Kategori: Action / Drama | |
| Skådespelare: Nicolas Cage, Laura Dern, Willem Dafoe, Diane Ladd m.fl. |
||
Läsarbetyg: 5,18 baserad på 11 röster. Har du sett Wild At Heart? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 "This snakeskin jacket symbolizes my individuality and belief in personal freedom." Klassiskt citat av Elvis-wannaben Sailor Ripley. Jackan tillhörde Nicolas Cage privata garderob och det var han själv som föreslog att han skulle bära den under hela filmen, förutom under de lättklädda dansa-mellan-lakan-interiörerna. David Lynch roadmovie Wild At Heart banade väg för filmer som True Romance och Natural Born Killers men prejar dem lätt ut på vägrenen i ett hypotetiskt chicken-race. Här handlar det inte om att ett ungt par råkar komma över en massa knark och/eller pengar och får både snutar och gangstersyndikat efter sig. Det är en historia om förbjuden kärlek. Det är vanligare än man kan tro att svärföräldrar har invändningar på sina döttrars eller söners val av livskamrater. Kanske inte så extremt att de som i det här fallet där Lula (Laura Dern) har en djävulsk mor (Diane Ladd, Lauras mor även i verkligheten) som till varje pris vill stoppa dotterns relation med den från fängelset nyss utsläppte Sailor. Hon anlitar inte bara en utan flera stycken olika skumma karaktärer (varav några av dem beter sig som påtända Charles Manson-freaks) som hjälper till att leta upp och avrätta Sailor. Vem eller vilka som fått äran att utföra själva likvideringen får man veta först mot slutet. Alla har vi våra personliga minnen av då vi för första gången sögs in i Lynchsfären och sedan dess aldrig själsligt helskinnade hittat ut ur de mörkröda ridåerna. För de flesta tog Lynchlynnet fart på allvar under den första Twin Peaks-vågen. För mig och många andra som var tonåringar under mitten och slutet av 80-talet var det Blue Velvet som satte igång att manipulera hjärncellerna till en inre Lynchmobb som gav mersmak med råge. Äldre hardcore-Lynchiaster namndroppar säkerligen Elefantmannen och/eller Eraserhead som den första Lynchupplevelsen. Men de som säger att de följt Lynch ända sen han gjorde sina första kortfilmer tror jag inte på. Med tv-serien Twin Peaks och långfilmen Wild at Heart som kom nästan samtidigt blev David Lynch plötsligt lite medströms, trots att han med sin säregna stil och våldsamt innehåll fortsatte att skildra den puttrande ondskan som finns inom oss alla. Han nådde ut till allmänheten, kunde äntligen börja skratta på vägen till banken och fick erkänt status som gjorde honom i det närmaste okränkbar bland kritiker, skådespelare och regissörskollegor. Visserligen sågades hans Twin Peaks: Fire Walk With Me och floppade rejält på biograferna, men det berodde inte på att filmen i sig egentligen var dålig utan mer för att det inte var så många som var intresserade av vad som hände med Laura Palmer före och under mordet. Majoriteten ville hellre veta fortsättningen efter en abrupt och gåtfull avslutning på tv-serien som följdes maniskt av miljoner snopna ögonglober. Wild at Heart är, för att vara David Lynch, en tämligen kronologiskt och enkelt berättad roadmovie. Det som orsakade skriverier i samband med premiären var den våldsamma inledningen. Visst är det brutalt och blodigt, men de flesta av oss filmälskare har sett värre än så både före och efter Wild at Heart. Det som ökar hjärtslagen och paralyserar den uppspärrade blicken under åsynen av dödsmisshandeln är inte händelsen i sig utan kombinationen av klippningen, skriken och de höga hårdrocks-riffen (skrivna av Lynch själv). Men några minuter senare har man lagt det bakom sig. Man vet att det är film och föredrar att hänga med i handlingen istället för att sitta och grubbla över moral, etik, politisk korrekthet och så vidare. Apropå det är det en aktuell film som verkar ha hämtat inspiration från just den här scenen, Irrvéversible av Gaspar Noé. Där används en brandsläckare som redskap i en scen i början av filmen som fått hundratals att lämna biograferna. Och det mordet är inte ens det värsta som sker i den filmen. David Lynch senare alster Lost Highway och Mulholland Drive har fått överhängande bra kritik, i synnerhet den sistnämnda. Men det finns också många som tvivlar på hans genialitet och istället vill hävda att han bara rört ihop sin personliga omvärldsinspiration och klippt ihop scener av sina bildsatta intryck lika spritt språngande spontant och lättolkat som när man med makroobjektiv filmar en brustablett under upplösning. Det är kul att lyssna på dem som har sådana åsikter. Lika kul är det att höra på kvasiintellektuella filurer som påstår att de förstår allt David Lynch vill säga, från början till slut. Jag hör till dem som befinner sig någonstans i mitten. Gillar hans filmer men kan inte påstå att jag förstår dess innebörd till fullo, men det gör man ju inte när man njuter av en tavla av Salvador Dali heller. Wild at Heart släpps på DVD senare i sommar. Orkar ni inte vänta kan ni alltid importera den. Har inte sett den på DVD själv än, men det lär inte dröja så länge innan man fyller ut den reserverade platsen mellan The Warriors och The Wild Bunch i samlingen. Till sist en liten önskan till er som sätter betyg, skriv gärna en liten motivering till varför ni satt just det betyget. Vi ser gärna att fler lämnar kommenterar om filmerna. Glöm bara inte att det är själva filmen och inte recensionen ni ska betygsätta eller kommentera. Mykill Läsarnas recensioner  Wild at Heart är stundtals både våldsam och erotisk och oerhört bisarr, men i grund och botten handlar den, som så många andra av David Lynch filmer, om kärlek. Sailor och Lula beger sig mot de soliga kalifornien med en hel hop torpeder efter sig som alla är ute efter att mörda Sailor på uppdrag av Lulas ondskefulla mor. Vacker romantik blandas med våld och hårdrock. Hela filmen pendlar mellan naiv oskuld och utstuderat våld, men det finns en tänkvärdhet i den om vikten att ta vara på sig själv och sina medmänniskor. Det finns många skruvade paralleller till Trollkarlen från Oz och det är ganska kul. Många skådespelare från Twin Peaks dyker upp och dessutom har vi en magnifik Nicolas Cage i huvudrollen. Som ett stort Lynch-fan älskar jag den här filmen. Den är både otäck och vacker och i grund oh botten även romantisk. Visst är den lite kontroversiell och en del bitar är så besynnerliga att de inte riktigt går att förklara, men som i alla andra av hans filmer så älskar jag stämningen och mystiken som ligger över alltihop som en slöja. Agent Cooper |
||
