 |
Den andalusiska hunden | |
Recenserad: 2003-06-30  Originaltitel: Un Chien Andalou |
||
| År: 1929 | Regi: Luis Buñuel | |
| Från: Frankrike | Sett på: Video | |
| Längd:17 min | Kategori: Kortfilm | |
| Skådespelare: Pierre Batcheff, Simonne Mareuil, Luis Buñuel, Salvador Dali m.fl. |
||
Läsarbetyg: 4,31 baserad på 16 röster. Har du sett Den andalusiska hunden? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Ska jag vara kvasi och säga att detta är ett mästerverk bara för att jag vet att många inte har sett den, eller ska jag vara ärlig och säga vad jag egentligen tycker? Ok, den har kanske filmhistoriens första ”splatterscen”. Och den är hyllad av bland annat David Lynch. So what? Det här är som vilket videokonstmontage som helst, bestående av en massa surrealistiska rörliga tavlor (ungefär som tavlorna i Harry Potter, bra jämförelse eller hur) vars innehåll provocerade tittarna och ledde till ramaskrin ända ut till vildmarken när den visades första gångerna. Den må räknas som ett mästerverk, men för mig är den bara en dryg kvarts sjuk underhållning in absurdum. I prologen står Buñuel själv med en cigg i munnen och slipar en rakkniv, går ut på balkongen och betraktar fullmånen innan han med den nyslipade eggen klyver en kvinnas öga. Sanslöst skandalomsusat på den tiden. Folk trodde nog att det var på riktigt. Det är det i och för sig också, men det är ett koöga. Det ser man om man tittar noga, såvida inte kvinnan plötsligt fått en massa hårväxt i ansiktet. Jag utgår ifrån att de var så pass djurvänliga att kon redan var död när de skar i pupillen. Men med tanke på att filmen är gjord av två historiska kändisar födda och uppvuxna i landet som fortfarande ägnar sig åt tjurfäktning vet man aldrig. Nej, jag ska inte gå in på den debatten här och nu, men jag har en hel del emot att man i traditionellt underhållningssyfte tar död på djur. Vi skuttar åtta år fram i tiden. En man ramlar av sin cykel och tas om hand av en kvinna. Vad som sedan följer är en orgie av bisarra illustrationer. Det börjar krypa en massa myror ur mannens hand. Han antastar henne och klämmer henne på brösten, som plötsligt blir nakna och sedan förvandlas till en naken rumpa. Mannen börjar plötsligt dra med sig ett stort piano på vilken det ligger åsnekadaver och i repen bakom några människor i släptåg. En kvinna står mitt i gatan och petar på en avhuggen hand medan poliser håller uppretade medborgare i schack så att hon kan peta vidare i lugn och ro. En konstapel stoppar handen i en box och ger den till henne. Hon står sedan kvar mitt i gatan tills hon blir överkörd. Ska jag fortsätta? Nej, jag har redan avslöjat halva filmen så det får räcka nu. Att David Lynch talat väl om Den andalusiska hunden kan man förstå, med avantgardistiska och svårtolkade bilder som påminner om det mesta av det han själv gjort. Man skulle kunna analysera den tills man fick hjärnblödning och ändå inte få nåt svar. Jag tror nämligen inte att det finns något. Videoversionen jag har är en Collectors’ edition med två versioner, re-releasen från 1960 med det Richard Wagner-stycke som Buñuel använde på de första visningarna, samt en omklippt version från 1983 med soundtrack av Mauricio Kagel. Mykill Läsarnas recensioner Inga recensioner skrivna av våra medlemmar |
||
