 |
Dressed To Kill | |
Recenserad: 2003-08-19  |
||
| År: 1980 | Regi: Brian De Palma | |
| Från: U.S.A. | Sett på: DVD | |
| Längd:100 min | Kategori: Thriller | |
| Skådespelare: Michael Caine, Nancy Allen, Angie Dickinson, Dennis Franz m.fl. |
||
Läsarbetyg: 5,33 baserad på 6 röster. Har du sett Dressed To Kill? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Nej, det är inte en film om Kiss och deras klassiska album med samma namn. Det är en klassisk mysrysare signerad Brian De Palma, som fortfarande får mitt nervsystem att kollapsa. När jag skulle hyra Dressed to Kill för första gången, i mitten av 80-talet, tillsammans med min mor, hade videobutiken inget fodral till filmen. Biträdet kunde i registret se att den fanns inne, utan omslag. Spännande, tänkte jag. Måste vara en ruggigt raffinerad rysare om man till och med stjäl omslaget till den. När videoassistenten hittade bandet på vilket det stod I Nattens Mörker (som blev dess svenska titel under 80-talet) ville han vara säker på sin sak och spelade upp filmens inledning för alla gäster i butiken, trots att en rastlös filmsugen kö växte bakom oss. Vad vi fick se var en medelålders naken kvinna som stod och smekte sig själv i en dusch med vatten som var så hett att badrummet var täckt med ånga. Jag insåg snabbt att vi valt rätt (eftersom scenen påminde väldigt mycket om öppningsscenen i Carrie) och påpekade det för killen som dock ville vara helt säker och envisades med att se lite till. Man började höra en del jubel och busvisslingar från kön och kände sig urvalsansvarig med en viss rodnad blossande inför dem och inför mamma som började bli skeptisk till om vi överhuvudtaget skulle hyra filmen oavsett om det var rätt eller ej. Brian De Palma är det skräckinjagande långsamma bildspråkets mästare. Han har inte avverkat så många rysare och thrillers som man kan tro, men har haft en tendens att som dessert i dessa filmer alltid bjuda på chockartade klimax med förbluffande variation. Tänker då framför allt på Carrie, Raising Cain, The Fury, Body Double och just Dressed to Kill. Han lyckas med sin säregna berättarstil skapa en minutiös Hitchcockefterandlig thrillerstämning i de flesta av sina filmer, oavsett kategori, inklusive de klassiska gangsterfilmerna Scarface, De Omutbara, Carlito’s Way, actionfilmen Mission Impossible och krigsdramat Casualties of War. Däremot är inte Mission to Mars behörig till den bättre skaran av hans filmer. Den borde förpassas direkt till skräpfilmsarkivet utan att passera gå. Jag önskar verkligen att jag hade avstått från att se den, så att min redan vissnande vision av Brian de Palma som en filmvärldens Gud inte definitivt vittrat sönder. Mamma och jag hyrde trots allt filmen den där gången någonstans i Sverige för länge sen. Och jag kunde inte sova den natten, trots att jag redan då var en härdad skräckfilmsentusiast. Sedan dess var Brian de Palma en av mina absoluta favoritregissörer i ett helt decennium, fram till mitten av 90-talet. Jag är förbluffad över att Dressed to Kill fortfarande skrämmer mig, trots att jag vet hur det ska gå. Men det är svårt att värja sig mentalt mot filmer som ökar trycket i hjärnan, blockerar blodomloppet och orsakar tillfälligt hjärtstillestånd. Jag vill inte spoliera handlingen men kan åtminstone redovisa lite av filmens prolog. En sexuellt frustrerad medelålders kvinna (Angie Dickinson) går i terapi hos en psykolog (Michael Caine) och fantiserar om farliga sexuella äventyr, men får nöja sig med rutinmässig missionärssex med sin sambo. En dag när hon sitter på ett museum och planerar vad som skall ätas till middag under veckan och noterar i fickagendan, får hon flirtkontakt med en mystisk man. Efter en utdragen katt- och råttalek i museets korridorer följer hon med honom hem, vaknar upp senare på kvällen med ett rus i kroppen och klär lugnt på sig och sätter sig för att skriva ett kort kärleksfullt meddelande till mannen som fortfarande sover tungt. Hon skriver några ord men ångrar sig och letar fram ett nytt brevpapper. Då upptäcker hon i skrivbordslådan att mannen hon just legat med har en allvarlig könssjukdom. Paniken växer och hon stressar iväg därifrån. Men när hissen är på väg ner kommer hon på att hon glömde vigselringen. Hon trycker febrilt på hissknapparna och hissen beger sig sakta uppåt igen. Majoriteten av Brian de Palmas filmer ligger oftast väldigt nära verkligheten. Det är det som gör dem så obehagliga. Det förekommer visserligen övernaturliga inslag i exempelvis Carrie och The Fury, men han har genomgående undvikit att berätta renodlade spökhistorier och mer föredragit att beröra sjukdomen schizofreni och parapsykologiska ämnen som déjà vu, telepati, klärvoajans och prekognition. Dressed to Kill är inte hans bästa film, men för mig ligger den på delad bronsplats (med De Omutbara) efter Scarface och Blow Out. Mykill Läsarnas recensioner Inga recensioner skrivna av våra medlemmar |
||
