 |
The Isle Recenserad: 2003-09-04  Originaltitel: Seom |
|
| År: 2000 | Regi: Ki-duk Kim | |
| Från: Korea | Sett på: DVD | |
| Längd:100 min | Kategori: Drama | |
| Skådespelare: Suh Yung, Yoosuk Kim, Sung-hee Park m.fl. |
||
Har du sett Isle, The? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Spektakulärt drama som väckte min nyfikenhet tack vare att den av flera kritiker jämförts med Takashi Miike's Audition. Redan i öppningsscenen förstod jag varför. Den lugna idylliska atmosfären i sagolikt vackra miljöer, exponerat via konstnärligt utfört foto, är så kulört att blotta ögat knappt räcker till för att fånga alla estetiska intryck. Med samtliga sinnen skärpta kan man så när ta till sig dess omfamnande mystik, medan man samtidigt försöker bygga upp en osynlig försvarsmur mot de annalkande fasansfulla våldsamheterna som man läst om. Utöver jämförelsen med Audition skulle jag dessutom vilja lägga till Peter Greenaways Dränkta i nummerordning, och en liten dos av de gamla skräckisarna The Burning och Exorcisten (trots att det här inte alls är en rysare). Varför? Jo, för att ett par chockinslag i The Isle inträffar lika plötsligt som den klassiska flottscenen ute på vattnet. Jämförelsen med Exorcisten kan jag tyvärr inte avslöja. Hemligstämplat. De som ser eller har sett filmen förstår vad jag menar. Den till synes dövstumma Hee-Jin driver en slags fiskekoloni med små husbåtar, förankrade ute på en sjö (eller havsvik), dit mestadels män från de tätbefolkade storstäderna åker för att övernatta, koppla av med fiske, kortspel och andra hobbys. Samtidigt passar de flesta på att ägna sig åt sexuellt umgänge med Hee-Jin, eller andra prostituerade som hon skjutsar ut med sin motorbåt. Varje husflotte har sin egen färg så att män som kommer dit med sin/sina sällskapsdam/er kan vara lite låtsasmysigt kallpratiga och fråga vilken färg hon/de vill ha på stugan där hon/de ska utföra sina tjänster. Hee-Jin är inte bara nymfoman, utan mer en slags allt-i-allo, som även förser karlarna med kaffe och nåt ätbart, plus att hon städar upp i husbåtarna varje dag. På sin fritid sitter hon, smått uttråkad, i beredskap på verandan med endast sin hund som sällskap. Hon gör allting på rutin. Det är så hennes liv ser ut. Hon verkar inte direkt trivas med det, men ger inte heller något sken av att vilja bryta mönstret. Hon får pengar för sina tjänster, även om männen ibland förnedrar henne genom att först vägra ge henne pengar och sedan kasta sedlarna i vattnet. Men bara för att Korea råkar vara en av världens mest mansdominerande nationer, ska inte hobbyfiskarna (och torskarna) räkna med att de kan chefa och bete sig hur de vill på hennes domäner. Här är det hon som bestämmer. Hon har sina metoder för att utföra hämndaktioner på dem när de minst anar det, oftast nattetid då hon kan utnyttja mörkret och ljudlöst simma i vattnet, beväpnad med en ispik. Vanligtvis dras ju kvinnor till farliga män, men i det här fallet är det minst lika tilldragande med en farlig kvinna. Hon utstrålar en kattdjurisk sexighet som ger en pirrande känsla i hela kroppen. En dag kommer en gäst som direkt sätter hennes hjärta i brand. De ger båda varandra längtansfulla blickar men när hon äntrar hans flotte börjar han förgripa sig på henne, vilket kanske inte var det smartaste sättet att visa sina känslor. Lite senare försöker han göra henne svartsjuk genom att ta dit en prostituerad. En taktik som han lyckas lite för bra med. Hon har nämligen så starka känslor att hon är beredd att offra både sitt eget och andras liv för att få honom, eller åtminstone hindra honom från att vara med andra. Den frostiga stämningen dem emellan löser sig på ett abrupt sätt när tre poliser dyker upp för att genomsöka området. Han har ett dunkelt förflutet som vi får antydningar om via en kort flashback i början av filmen, (en sexscen som urartar i mortalitet). Han får panik och beslutar sig för att försöka ta självmord. Jag ska inte avslöja hur, men kan utan överdrift meddela att det är en av de värsta scener jag någonsin sett. Vi får en liten plantering när han anländer till platsen i filmens inledning och råkar sticka sig på en metkrok. Redan där har jag egentligen sagt för mycket. Men Hee-Jin, som är passionerat förälskad i honom, räddar både hans liv och gömmer honom från poliserna. Istället för att ge honom en normal livräddarbehandling, sätter hon sig grensle över honom och börjar rida, som om hon skulle ha någon form av helande kraft inuti sig. Jag har ju inte en sjuklig böjelse direkt (även om det kan tyckas så ibland), men däremot gror en stor nyfikenhet inom mig som törstar efter den här typen av filmer. Kan faktiskt inte svara på varför. Det handlar väl om att testa sina gränser i kombination med att man är extremt intresserad av film i allmänhet. Observera att det gäller djärvt provokativa och chockerande kvalitetsfilmer. Inte filmer som Faces of Death, Guinea Pig eller kannibalrullar, även om jag segat mig igenom de två mest omtalade filmerna i kannibalgenren. Inte heller Pasolinis Salo or the 120 Days of Sodom (skitfilm av erkänd kvalitetsregissör) förtjänar sitt kultrykte. The Isle är en visuellt mästerlig och provokativ ”artfilm” som man inte kommer att glömma i första taget. Jag kände mig dock inte särskilt komfortabel med förekommandet av scener som innehöll omotiverat plågeri och dödande av djur. Förresten finns det inga godtagbara ursäkter för att visa sånt överhuvudtaget. Nog för att man inte kan blunda för att det förekommer ohygglig behandling av djur (och människor också för den delen) över hela världen, inklusive de djur som dagligen masslaktas och omvandlas till de köttstycken, köttfärsar och köttbullar som vi (mig inkluderad) glufsar i oss, men att i en spelfilm ha med sådant i rent underhållningssyfte är att gå för långt. I många länder har man förstås inte riktigt samma traditioner och kulturella attityd när det handlar om djurhållning. Antagligen var det inte så många i hemlandet som höjde på ögonbrynen för det som skedde med djuren i The Isle. Det skulle förstås kunna vara fejkat i scenen när hon slår ihjäl en groda och sliter den i bitar, eller kastar en fågelbur ner i vattnet, men det var nog ingen simulering eller trickfilmning när man fick se hundmisshandel (inte så grov i och för sig, mer smisk på nosen och dra hårt i kopplet), och fiskrensarscenen där de börjar äta från fisken medan den fortfarande lever, och därefter – på kul (ja, jättekul) – kastar i den halvflådda fisken som simmar iväg ner i djupet. Det är sånt som gör att man i ren protest sänker betyget ett par snäpp i en film man egentligen tycker är hur bra som helst. Mykill Läsarnas recensioner Inga recensioner skrivna av våra medlemmar |
||
