 |
Frukthandlarens fyra årstider | |
Recenserad: 2003-09-15  Originaltitel: Der Händler der vier Jahrezeiten |
||
| År: 1972 | Regi: Rainer Werner Fassbinder | |
| Från: Västtyskland | Sett på: Video | |
| Längd:88 min | Kategori: Drama | |
| Skådespelare: Hans Hirschmüller, Irm Hermann, Hanna Schygulla, Kurt Raab m.fl. |
||
Har du sett Frukthandlarens fyra årstider? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 ”Life is a bitch and then you die” myntades av en okänd, mycket vis upphovsman en gång i tiden. Ett uttryck som tycks gå stick i stäv med Rainer Werner Fassbinder, en provokativ och kontroversiell regissör som ofta skildrade det samtida tyska samhället och tragiska familjeöden med diskbänksrealistisk tyngd och en hjorthornssalt underton av sina egna politiska ställningstaganden. Han var en produktiv och mångfaldig arbetsnarkoman som ofta hade flera bollar i luften samtidigt. Han hann göra ett 40-tal filmer på cirka 15 år, låg bakom det mesta själv (manus, regi, klippning, musik etc.) i produktionerna, och agerade ofta även själv framför kameran. Hans arbetstempo, i kombination med svåra alkohol- och drogproblem, ledde till slut till att kroppen inte orkade stå emot. 37 år gammal avled han av en överdos i sitt hem i München 1982. Trots sin öppet erkända homosexualitet var han gift med kvinnor två gånger. Den sexuella läggningen märkte man av i en del av hans konstruktioner, framför allt i sista filmen, den starkt homoerotikbetonade Querelle (Matrosen och stjärnan), med en suverän Brad Davis (från Midnight Express) i huvudrollen, en film som delvis kanske inspirerats av den vågade (men samtidigt rätt överdrivna och humoristiska) homo- och fetischerotiska konst som Tom Of Finland skapade. Men huvudsakligen präglades Fassbinders filmer av melodramatiska beskrivningar av olyckliga relationer och utstötta personer inom den tyska arbetarklassen. Oftast med olyckliga slut. För oss svenskar kan man jämföra hans stil med det vi fått se av Lars Norén på scen och TV genom åren. En av Fassbinders bästa vänner var Wim Wenders, vars äldre filmer (med äldre räknar jag de som kom före Paris, Texas 1984) inte heller de fått den uppmärksamhet de förtjänar. Den amerikanske vännen med Dennis Hopper från 1977 rekommenderas starkt. Deras snudd på meditativt långsamma bildberättarrytm var relativt likartade. Frukthandlarens fyra årstider blev Fassbinders kommersiella genombrottsfilm i hemlandet. Han mest kända verk är annars Maria Brauns äktenskap och TV-serien Berlin Alexanderplatz. Den nedsupne frukhandlaren Hans är en före detta polis (och främlingslegionär) som ertappats mitt i en oralsexakt vid sitt skrivbord och därför fått lämna ifrån sig vapen och bricka. När han varit ute och druckit med kompisarna en kväll och kommer hem för att uppta ett gräl med sin fru, tappar han fattningen och börjar slå henne. Hon tar deras gemensamma dotter med sig och lämnar honom. Han blir helt förstörd och drabbas av en hjärtattack. Förhållandet lappas ihop och fortlöper, men inte helt problemfritt eftersom frun har varit otrogen med hans nyanställde medhjälpare. Hans blir alltmer deprimerad i allmänhet eftersom han känner att ingen i omgivningen tycker om honom, knappt ens modern eller hans egen dotter. Frun är dock orolig över hans hälsa, eftersom läkarna sagt att han kan dö om han återupptar sitt grava alkoholmissbruk. Under en släktmiddag börjar han svepa i sig nubbe efter nubbe. Jag ligger efter när det gäller Fassbinder och hade hittills bara sett två filmer och en TV-serie (se ovan) men hans filmer har alltid lyckats bli bortprioriterade när man befunnit sig i välsorterade videobutiker. Den här gången gav jag honom en chans, då jag granskade utbudet i ett närbeläget bibliotek. Men Frukthandlarens fyra årstider, som sägs vara en av hans mest konventionella filmer, föll mig inte i smaken, varken story eller foto, trots alla färgstarka fruktvagnar som lyste som hägringar i Münchens gråtrista arkitektur. Det var inte direkt så att man blev berörd och satt och svalde salivklumpar stora som sjunkbomber. Koncentrationsbristen var så stor att det kanske betraktas som filmiskt helgerån, men jag kunde inte hjälpa att jag flera gånger under filmen föredrog(?) att tänka på både världsomfattande tragiska aktuella händelser och till och med en del perifera nyheter som att det just nu råder brist på statliga anslag till forskningen om elöverkänslighet. Mykill Läsarnas recensioner Inga recensioner skrivna av våra medlemmar |
||
