 |
The Fisher King Recenserad: 2003-10-13  Originaltitel: The Fisher King |
|
| År: 1991 | Regi: Terry Gilliam | |
| Från: U.S.A. | Sett på: T.V. | |
| Längd:137 min | Kategori: Drama / Komedi | |
| Skådespelare: Jeff Bridges, Robin Williams, Mercedes Ruehl, Amanda Plummer m.fl. |
||
Läsarbetyg: 4,86 baserad på 7 röster. Har du sett Fisher King, The? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Det finns filmer som är udda, det finns filmer som är ännu mer udda och sen finns det filmer gjorda av Terry Gilliam. Och att kultursnobbar runt om i världen, oftast hyllar dessa utstickare till filmer, känner nog dom allra flesta till. Däremot är det inte lika vanligt att vanliga dödliga (japp, kritiker är ett eget människosläkte) uppskattar dessa filmer, just pga. att allting är så konstigt. Betänk dig då att Terry Gilliam beslutar sig för att göra en udda film, för att sedan göra den till en slags fantasy-dramakomedi med inslag av både romantik och action. Finns det issåfall något hopp för att dom vanliga dödliga kommer att finna något positivt med den? Osäkert, lyckligtvis älskar dock (nästan) alla kritiker filmer som sticker ut ur mängden, oftast på grund av rädsla för att ”inte vara som alla andra”. Och vad vore Moviemix utan ett gäng kritiker som hyllar alla filmer som fått toppbetyg av andra kritiker? Ja, vi hade ju helt klart inte varit några pålitliga skribenter. För ifall man inte tycker som alla andra kritiker, då är man väl inte heller en bra kritiker? Skämt åsido, vid det här laget bör det vara känt att Moviemix är en sida där många olika viljor figurerar och att vi sällan är ”mainstream” i våra åsikter. Nåväl, kultursnobb eller inte, att inte hylla ”Fisher King” vore helt fel. Terry Gilliam må vara en regissör, där beundrarna och hat-hattifnattarna (annat ord för personer som inte uppskattar någon) finns i ungefär lika stort antal. Och därav brukar diskussioner kring en Gilliam-film bli väldigt mångsidiga, dels har vi dom som hyllar han för hans säregna och trollbindande berättarteknik. Sen har vi dom som inte förstått ett smack av hans visioner, men som ändå anstränger sig för att spy så mycket galla över filmen som möjligt. Att inte förstå en Gilliam-film är det absolut inget fel på, men att inte vilja förstå en Gilliam-film är vansinnigt. Hans speciella berättarstil faller långt ifrån alla i smaken och många avfärdar han som en riktig klåpare till filmskapare, men ifall man tar sig en djupare titt på vad han egentligen vill ha sagt med sina visioner, då hamnar saken i ett helt nytt ljus. Han vill faktiskt säga nåt speciellt mitt bland alla luffare, drakar, romantiska middagar och heliga graalar, det gäller bara att våga och vilja försöka förstå. För visst är det lätt att tala illa om Gilliam (innan man sett filmen), då man inser att filmen handlar om: En radiopratare (Bridges) som driver en lyssnare till att begå ett vansinnesdåd på en fullsatt restaurang, där han skjuter ner ett antal personer för att sedan ta sitt eget liv. Radioprataren bryter ihop efter den tragiska händelsen och säger upp sig från sitt arbete, 3 år senare blir han attackerad och lyckas nästan att bli uppeldad av 2 psykopater, som tur är undsätts han av en luffare (Williams) som tror sig vara en riddare. Efter att ha blivit räddad, berättar luffaren att han är utsänd på ett uppdrag som går ut på att finna den heliga graalen som finns någonstans på Manhattan. Radioprataren inser sedan att luffaren blivit galen efter att hans fru dött (i en inte så värst trevlig händelse på en restaurang, som orsakats av en viss person… radioprataren) och blir därefter känslomässigt involverad i luffarens tillvaro. Han erbjuder luffaren pengar, men luffaren önskar inte materiella ting utan vill ha radiopratarens hjälp att finna den heliga graalen. Okej, manuset må verka skrivet av en LSD-missbrukande manusförfattare, men det hindrar absolut inte manuset för att vara bra, tänkvärt och välskrivet. För bra, välskrivet och tänkvärt är precis vad manuset i ”Fisher King” är. I princip allt är så fulländat som det kan bli på manusfronten, dels har vi en enorm originalitet i manuset som nästan får David Lynch att framstå som normal. Och sen är övergångarna mellan dom olika genrerna gjorda med stor precision. Vi får uppleva såväl glädje som sorg i en makalös kombination, där eldsprutande drakar är ett lika självklart ting som nakna tjejer i en ”bra” skräckfilm. Sen går även regin av Gilliam perfekt ihop med manuset och allting är frid och fröjd… eller? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Liksom alla andra filmer, så har även ”Fisher King” sina (små, men ändock) svagheter. I princip det enda negativa, är väl att filmen är onödigt långsam i vissa partier, vilket gör att man tappar intresset (särskilt om man inte har som avsikt att försöka förstå innebörden av filmen) och det är främst filmens inledning jag syftar på (som inte är dålig, bara onödigt dryg på något vis). Men än är det inte slut på det roliga, jag har fortfarande inte nämnt skådespelarna. Och jag börjar med att slänga beröm på Robin Williams, som är fantastisk i sin roll som luffaren. Williams som på senare år börjat ta sig an roller som inte enbart är komiska, är onekligen en mycket bra skådespelare som inte behöver vara komisk för att göra en bra roll (även om hans komiska ådra är en värdefull tillgång… faktiskt). I ”Fisher King” är han den absolut största behållningen, trots att Jeff Bridges, Mercedes Ruehl och Amanda Plummer även dom glänser i sina roller. Ja, efter att ha sett Fisher King, så är i alla fall en sak säker: Surrealism är egentligen en synonym till Terry Gilliam, om inte annat så är Terry Gilliam en synonym till surrealism. Bildspråket kombinerat med manuset gör ”Fisher King” till en av dom mest säregna filmer jag någonsin beskådat. Visserligen har jag inte sett ”Brazil”, så jag ska inte yttra mig kring huruvida Gilliam överträffar sin ”terrygilliamsitet” (ett begrepp som syftar på hur udda en film är) i ”Fisher King” eller inte. Men i vilket fall som helst, så är ”Fisher King” en oerhört udda film, som på ett oerhört udda sätt fängslar tittaren i en oerhört udda blandning av: humor, kärlek, sorg och en stor nypa ”terrygilliamsitet”… E.N.R. Läsarnas recensioner Möjligen den absolut bästa rollprestationen av Robin Williams i hela hans karriär så här långt. En mystisk och vacker film som manar till eftertanke. Mästerligt! TL |
||
