 |
The Karate Kid Recenserad: 2003-10-16  Originaltitel: The Karate Kid |
|
| År: 1984 | Regi: John G. Avildsen | |
| Från: U.S.A. | Sett på: T.V. | |
| Längd:126 min | Kategori: Action / Drama | |
| Skådespelare: Ralph Macchio, Pat Morita, Elisabeth Shue m.fl. |
||
Läsarbetyg: 4,73 baserad på 15 röster. Har du sett Karate Kid, The? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Mobbing är ett vanligt återkommande tema i filmbranschen, ett ämne som alltid är angeläget och som samtidigt är väldigt lätt att bygga en film på. Allt som oftast brukar dock resultatet bli ”stereotyp på stereotyp”, då alla på något sätt brukar påminna om varandra. Och sen finns det ju dom som skiljer sig från mängden också, ”Karate Kid”, någon? Jo, för ifall man blandar karate, massa skön 80-tals musik och härliga slagsmål i en film som tar upp mobbingtemat, då har man ”Karate Kid” i ett nätt litet nötskal. Filmen som gjorde Ralph Macchio, känd och okänd på ungefär samma gång lyckades med bedriften att vara bra och tänkvärd, samtidigt som den var rejält töntig i sitt koncept. Ung pojke kommer till ny stad, träffar söt flicka, söt flicka råkar ha elak ex-pojkvän som av en händelse råkar vara en hejare på karate och som tillsammans med sina kompisar gör tillvaron till ett helvete för den unga, nyinflyttade pojken. Ung pojke blir less på alla påhopp, ung pojke blir kompis med fastighetsskötaren i sitt lägenhetsområde och slutligen ung pojke lär sig karate av fastighetsskötaren för att sedan utmana det elaka gänget i en karatetävling. Ack, manuset må inte få dig att drömma om världklass, men vem har sagt att inte manus som låter dåliga på pappret skulle kunna vara bra i praktiken? Manuset är utan tvekan skrattretande vid en första anblick, ja, kanske lite när man ser filmen också. Men det engagerar, trots sina svagheter så engagerar det något fruktansvärt. Vad man däremot kan fundera på, är ifall manuset i ”Karate Kid” verkligen skiljer sig från andra mobbingfilmer. Temat är ju i princip det samma även om just karate är ett rätt ovanligt inslag i dessa filmer. I grund och botten hör väl ”Karate Kid” hemma hos dom andra sterotyperna, men just karateinslagen och den fina sensmoralen gör att den ändå hamnar lite som en utstickare i mängden. Vi har dels en gullig kärlekshistoria mellan Daniel och den söta flickan Ali, som påminner om vilken annan tonårsförälskelse som helst (även om nu tjejer i klass med Elisabeth Shue inte växer på träd…). Men sen har vi också sensmoralen som visserligen är ganska uttjatad, men som funkar hur bra som helst i ”Karate Kid”: Du kan lyckas med vad du vill, bara du själv har viljan att göra det, ja, något i den stilen. Och det är ju både tänkvärt och sant i allra högsta grad, för ifall man verkligen vill något, då brukar man väl vanligtvis ge sig fan på att klara det också? Absolut, men att lära sig karate på så kort tid, är ändå lite väl optimistiskt. Sen har vi skådespelarna, Ralph Macchio, ett sorgligt kapitel. Många spådde Macchio en lovande framtid, där han skulle hamna i den ena storfilmen efter den andra, men hur kommer det då sig att knappt någon vet vem Macchio är? Ja, det kan ju ha något med hans filmval att göra, hum…vem har t.ex. hört talas om filmer som: ”Dizzyland” eller Can't Be Heaven? Macchio är visserligen inte världens bästa skådespelare, men knappast den sämsta heller och inte hade det varit helt fel, ifall han hade valt filmer med lite bättre omsorg. Hans medverkan i ”Karate Kid” är nämligen perfekt i sammanhanget, hans kaxiga attityd (som är betydligt mer: Stor i orden, Liten på jorden än tvärtom…) är en perfekt motpol till den lugna om än lite excentriske Miyagi. En annan som agerar bra (även om det är lååååångt ifrån perfekt) är William Zabka som spelar ledaren för mobbarna, irritationsfaktorn skruvas upp enormt vid blotta åsynen av Zabka och hans gäng, riktigt vidriga typer (precis så som översittare bör framställas…). Och sen är Elisabeth Shue alldeles bedårande, vansinnigt söt och helt enkelt oemotståndlig, nämnde jag att hon spelar bra också? Vad som däremot är sämre på skådespelarfronten är i mångt och mycket Martin Koves fel, hans insats är skrattretande då han står och försöker framhäva sina muskler i princip varenda scen och där han gång på gång klämmer ur sig någon patetisk kommentar. Inte direkt förvånande att Kove mestadels ägnat sig åt diverse B-action filmer, inte det minsta förvånande då hans agerande stinker mer än en gammal gräddfil i solvärme. Sen finns det självklart vissa biroller som borde ha begåvats med andra skådisar, men, alla filmer har ju åtminstone EN dålig skådespelare, så ”Karate Kid” är inte mycket sämre än någon annan på den fronten. ”Karate Kid” är en oerhört charmig film som nog faller dom allra flesta i smaken och då den också innehåller massa skön 80-tals musik, fin sensmoral (som inte blir överdriven), härliga karatescener och en hysteriskt söt Elisabeth Shue, så finns väl inget skäl för dig att inte se den, eller? E.N.R. Läsarnas recensioner  ”Karate Kid”, den första, är en gripande och oskuldsfull film, alla som någonsin ha utsetts för mobbning/påhopp kan direkt relatera till Daniel-san. Ralph Macchio porträtterar sårbarhet, ensamhet men även styrka på ett trovärdigt symboliskt sätt, inget snack om saken att detta är den bästa filmen han har varit med i. Hans resumé lista må inte vara alltför imponerande idag, men precis som Mark Hamill så hade hans sina glansdagar. Det kom ytterligare tre uppföljare, varav den sista utan Ralph Macchio men med Hillary Swank i spetsen. Kvalitén på dessa filmer är däremot precis som väntat, inte alls särskilt hög, så undvik om ni kan. En annan sak som är bra med den första filmen är musiken, precis som majoriteten av filmer från det årtiondet bjuds det på allt man kan önska sig inom musikväg, och om det är någonting i filmen som är felfritt så är det just scoret. Helt bristfällig är dock inte skådespelarensemblen, men alla lyckas ändå hålla sig på en acceptabel nivå. Sevärd. PatrYk |
||
