 |
Om Jag Vänder Mig Om | |
Recenserad: 2003-11-18  |
||
| År: 2003 | Regi: Björn Runge | |
| Från: Sverige | Sett på: Bio | |
| Längd:108 min | Kategori: Drama | |
| Skådespelare: Pernilla August, Jakob Eklund, Marie Richardson, Leif Andrée m.fl. |
||
Läsarbetyg: 4,75 baserad på 36 röster. Har du sett Om Jag Vänder Mig Om? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Agnes och Rickard förbereder en flytt till en annan stad. Anders är murare och arbetar dag som natt för att kunna ge sin familj allt de behöver. Anita har inte sett sin före detta make sedan han gifte om sig med en 25 år yngre kvinna. Denna natt upplever de alla en omvälvning av sina liv. Filmen fick Humanistpriset under Lilla Filmfestivalen 2003, och det är en film som går en rakt in i hjärtat, trots att den både är väldigt rörig och sjuk på samma gång. Det händer så många otroliga saker för personer som är så ovanliga i sin vanlighet och allt sammans binds ihop på ett ganska så obetydligt sätt vid ett övergångsställe. Man lider med huvudpersonerna på samma sätt som man emellanåt får sig ett gott skratt, och när man ser fundering, glädje, sorg och panik i ögon och ansiktsuttryck, så kan man inte göra annat än att bli berörd ända in i själen. Det är underbara skådespelarinsatser från samtliga medverkande och efter mitt biobesök kände jag bara för att le, för det jag nyss upplevt var så pass omtumlande. Helt klart en film jag rekomenderar att man ser, även om jag inte rekomenderar att Du lägger ut dina biopengar på den. Se den på video, det räcker, men se den, för det är den värd! C.K. Läsarnas recensioner  Jag undrar var han har gjort av dem. Vart Björn Runge har gjort av Guldbaggarna han lyckades ro hem för Bästa Manus och Bästa Regi till filmen Om jag vänder mig om. Jag skulle kunna chansa på att Runge använder Baggarnas för att hota sina barn med att de ska få ärva varsin om de inte äter upp all potatis till middagen med tanke på deras (Baggarna alltså...) omtalade estetiska fulhetsstatus. Men något sådant skulle jag aldrig förmå mig att skriva. Jag anslår därför en seriös ton och antar att han då och då putsar och dammar av dem och beskådar det förgyllda paret för att få kraft och inspiration för att kunna regissera nya storverk för att utöka sina insektssamling. Jag har inte hört något om nya Runge-projekt men jag antar att det bara är en tidsfråga och jag skulle tippa på att det kommer röra sig om samma genre som Om jag vänder mig om. Säkerligen även en del av skådespelarensemblen kommer vara densamma som i Om jag vänder mig om. Jag vet inte egentligen inte varför jag sitter och leker Saida och tvunget ska förmedla Runges nästa projekt men jag tror att det kan ha något att göra med att jag in i det sista drar mig för att gå in och berätta om handlingen till Om jag vänder mig om. För hur kul är det att skriva att ett äldre par har bestämt sig för att mura in dem själva i sitt hus och leva där så länge det går tills maten tar slut. Eller att en familj slås sönder av faderns otrohet med en kvinna som han dessutom gör med barn. Eller att en bitter och medicinberoende kvinna bryter sin in hos sin ex-man och hotar honom och hans nya sällskap med en elpistol. Men sådan är handlingen och kretsar kring tre familjers strävan att hålla någon typ av minimumlycka och förneka att livet är på väg att passera dem medan de står handfallna på stationen och inte orkar göra något åt situationen i rädsla för att bli beskyllda för att överagera eller ha för stora krav. Om jag vänder mig om är ett traditionellt drama i Bergman/Norén-anda där svenska skådespelareliten tar i ända från tårna för att förmedla kraft, desperation och äkthet. Det lyckas på sina håll och kanter Ann Petrén i rollen som den bitska och smått livsfarliga Anita som har kommit till en punkt i livet där hon inte har något att förlora är ljuvlig att se och vulgariteterna måste man bara roas av hur pryd man än må vara. Problemet med Om jag vänder mig om är att en film som gör anspråk på att vara diskänksrealism och skildra verkligen bör ha någon slags förankring i densamma. Men Runges film känns för melodramatisk för att komma undan med det och även om många märkliga invånare huserar i detta blågula sadistiska urberg dit en ängel aldrig satt sin fot (Bruno K. Öijer 4-ever) blir det för mycket vältrande i märkligheter ibland. För hur stora är oddsen t.ex. att ett äldre par ska vilja mura in sig i sitt hus så att de aldrig mer behöver gå ut och att mannen där inne ska sitta redo med bössan om någon inkräktare försöker ta sig igenom samt skylla det hela på ett sönderfallande Folkhemsverige? Jag hoppas de flesta inte har gått på något snack om att detta är den bästa svenska filmen på många år för så är icke fallet, jag hoppas även att de flesta har avvaktat DVD:n och inte sett den på bio. [ Redigerad av A.E den 2004-12-29 ] A.E Familjeproblem, konflikter, otrohet. Det är mycket gap och skrik. Jag trodde att filmen skulle vara bättre, men jag rekommenderar den! D.S |
||
