 |
Series 7: The Contenders | |
Recenserad: 2004-01-09  |
||
| År: 2001 | Regi: Daniel Minahan | |
| Från: U.S.A. | Sett på: DVD | |
| Längd:86 min | Kategori: Komedi / Drama | |
| Skådespelare: Brooke Smith, Glenn Fitzgerald, Marylouise Burke, Merritt Wever, m.fl. Hemsida: Klicka här |
||
Har du sett Series 7: The Contenders? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Höggravida Dawn Lagarto kallas av sina fans för Bloody Mama för att hon är regerande mästarinna i realityserien The Contenders som är en stor amerikansk tittarsuccé. Hon bevisar sin kallblodighet redan i öppningsscenen då hon går in i en butik och utan att blinka skjuter ihjäl en man med flera skott. Det finns inga regler i The Contenders mer än att en överlevande åker vidare till nästa småstad där han eller hon ställs mot de nya fem slumputvalda kombatanterna. De tävlande får varsin niomillimeterspuffra med ammunition och en mikrofon fäst på kläderna. Varje deltagare filmas kontinuerligt av en kameraman som på egen risk följer efter dem överallt. Spelet kan börja. There can be only one. När filmen börjar får vi veta att nästa "krigsszon" är Dawns uppväxtort. Hon får veta att Jeff är en av de tävlande i denna omgång, som - hur det än går - blir hennes sista (överlever hon är hon fri och får en massa pengar). Jeff är hennes stora tonårskärlek som hon ännu inte har kommit över. Detta förtydligas genom en flashback till gothklassikern Love Will Tear Us Apart där dessa två i full Cure-mundering i en slags musikvideo gosar med varandra i olika miljöer. Det blir lite komiskt med de stora åldersskillnaderna mellan deltagarna, som när en krutgubbe på 70+ ställs mot den yngste tävlande, 18-åriga Lindsay, mitt i ett köpcenter. Man märker precis som i Battle Royale (tänkte först inte ens nämna den filmen i en recension om en betydligt sämre film som inte förtjänar denna jämförelse) vem eller vilka som kommer att överleva. Om man inte hade sett Battle Royale (vilket säkert 99% av USAs befolkning troligtvis inte har) kanske man tycker det här är en bra dokusatir. Andra filmer som är omisskännligt bestulna på delar av sitt innehåll är Man Bites Dog och Natural Born Killers. Det enda som är bra i filmen är att skådespelarna är trovärdiga när de får berätta om sig själva och delger lite info om sina privatliv. Då känns agerandet äkta och ger en bra närvarokänsla. Men när "Last man standing"-spelet väl är igång är det extra tydligt vilka amatörskådisar vi har att göra med. Regissören har försökt göra en hype av det här programmet, med en hemsida där man kan skriva på för att delta i nästa omgång. Nyfikna? Det finns i så fall en direktlänk här ovan. Den amatörmässiga och inkompetenta regin kan inte maskeras av skakiga handkameror och hysteriska klipp. Och det är ytterst irriterande att de så kallade våldsscenerna går i repris flera gånger bara för att filmen ska kunna uppnå en ansenlig tidslängd. Visserligen är det precis så nyhetsredaktionerna brukar göra. Kom att tänka på när Henke Larsson bröt benet mitt i en fotbollsmatch och den sekvensen loopades om och om igen på både sporten och nyheterna. Nej, vet ni vad. Det här var ingenting för mig. Och jag tror ni klarar er bra utan den ni också. Denna DVD (region 3, beställd från en asiatisk sajt, inget extramaterial, men däremot DTS-ljudalternativ) hamnar utan pardon på den bakre raden i bokhyllan, bland de mindre värdefulla filmerna som aldrig får något dagsljus, mer än när man får för sig att flytta eller möblera om. Mykill Läsarnas recensioner Inga recensioner skrivna av våra medlemmar |
||
