 |
Så som i Himmelen | |
Recenserad: 2004-08-31  |
||
| År: 2004 | Regi: Kay Pollack | |
| Från: Sverige | Sett på: Bio | |
| Längd:130 min | Kategori: Drama | |
| Skådespelare: Michael Nyqvist, Frida Hallgren, Helen Sjöholm, Lennart Jähkel, Niklas Falk, Ingela Olsson, Per Morberg m.fl. Hemsida: Klicka här Trailer: Klicka här |
||
Läsarbetyg: 5,18 baserad på 262 röster. Har du sett Så som i Himmelen? Ge ditt betyg! Skriv egen recension!! | ||
 Så som i Himmelen är i grund och botten en tragisk historia om en världsberömd dirigent vid namn Daniel Daréus (Michael Nyqvist) som går rakt in i väggen och får hjärtinfarkt. Läkaren beordrar honom att rehabilitera sig (helst i ödemarken), och han väljer sin barnby utan att egentligen veta varför han känner dragningskraften dit. Han såg till att skaffa nytt efternamn i början av sin karriär för att inte kunna bli förknippad med sitt mobboffersjag. Hans barndom blir inte direkt mindre traumatisk när mamman omkommer i en bilolycka. Vad man än har för ambitioner i livet inser Daniel tidigt att man inte ska ta något för givet, att det alltid dyker upp personer och händelser som sätter käppar i hjulet. Men har man inte haft motgångar kan man ju inte riktigt absorbera lyckan av oväntat flyt, i till exempel kärlek, vänskap eller annat som oftast smittar av sig maximal livsglädje. Kärleken drabbar de flesta förr eller senare, till och med dem som inte lärt sig cykla i vuxen ålder. Daniel bemöts med stor respekt av alla utom den kraftigt byggde truckföraren Conny som genast visar upp sin ondska genom att skjuta en hare och väntar onödigt länge med att slå ihjäl det sprattlande, skadeskjutna djuret innan han presenterar sig för Daniel. Redan innan dess har han suttit i den monstruösa truck som fick sladd och höll på att åka in i Daniels taxi bakifrån. Typiskt nog är han också hustrumisshandlare, och typiskt nog är han en av dem som mobbade Daniel när de var små. Övriga invånare blir stormförtjusta i Daniel och när han åtar sig att lyssna och agera rådgivare åt kören i Ljusåkers församling, sätter han flera kvinnors hjärtan i brand, däribland Lena (Frida Hallgren) som ber honom lyssna på hennes demokassett. Något som får hans engagemang att öka markant. Jag har känt till Kay Pollack i ungefär 8500 dagar. Det var då jag såg och förfärades av Barnens ö för första gången, en film med ett flertal scener som idag skulle löpa stor risk att skapa debatter kring exponering av barn, då man bland annat får se en 13-årig Tomas Fryk dra en Tarzan medan han fluktar på en naken kvinna. Mycket mer än så minns jag inte av filmens detaljer, men jag har för mig att jag tyckte den var riktigt bra, de smått chockerande scenerna till trots. Nu är Pollack tillbaka på podiet, med ett på förhand folkkärt drama med en titel som inte går att tolka på annat sätt än bibliskt. Han lär nog få krama en och annan gyllenfärgad bagge i början av nästa år och om det vill sig riktigt väl kanske hans film till och med blir vald till svensk Oscarsrepresentant. Inte alls omöjligt, med tanke på hur häpnadsväckande usel det svenska filmåret hittills varit. För sin genre är den klart sevärd med flera mänskliga livsöden man kan känna igen sig i. Men också en del tillskruvade komiska uppståndelser som lockar till gapskratt. Så som i Himmelen har alla ingredienser (inklusive en vacker titelmelodi som Så ska det låta-gänget snart lär göra cover på) som behövs för att bli höstens svenska långtradare på ett tjugohundratal biografer över hela landet. Pollack har till och med (medvetet?) lagt in en hyllning till Lasse Hallström genom att låna Leonardo DiCaprios rollfigur Arnie från Gilbert Grape. Fast här heter han Tore. Det är sidohistorierna som lyfter filmen. Framför allt den om den misshandlade tvåbarnsmamman Gabriella och den om prästen Stig och hans sexuellt utsvultna fru (eftersom maken vill leva i celibat) Inger. I mångt och mycket (älskar verkligen det uttrycket) är filmens manus dock, om man får lov att vara lite krass, inget annat än en svensk Brassed Off-rip off fast med körsång istället för blåsjobb. De sjunger ju till och med Amazing Grace två gånger, så detta påstående kan de inte sticka under stol med. Och handlingen påminner även till viss del om Vägen ut och Hem ljuva hem (Kristina Törnqvist är med på ett hörn här också). Mer än så tänker jag inte avslöja eftersom det kan spoilera för mycket för de som sett fram emot denna films premiär och kanske redan förbokat biljetter till premiären fredagen den 3/9. Skådespelarna lär liksom regissören få räkna med guldbaggenomineringar efter sina beundransvärda insatser. Sveriges Steve Buscemi, Michael Nyqvist (de dyker upp överallt och har båda janusansikten som gör att de kan spela såväl godhjärtade änglar som hin håle själv), är enastående i sin roll och backas upp av en klanderfri ensemble där jag blev mest imponerad av Helen Sjöholms närvarokänsla. Hon stjäl åt sig all uppmärksamhet så fort hon är bild, oavsett vem som är hennes motspelare. Det enda man möjligtvis kan anmärka på hos samtliga är att ingen av dem gråter på film lika övertygande som Helena Bergström. Kontentan av detta omdöme: Sevärd comeback, Kay, men Sveriges hittills enda ungdomsslackerfilm Barnens Ö är fortfarande min Pollack-favorit och den ska jag ta och se om å det snaraste. Recension av den kommer troligtvis upp inom kort. Mykill Läsarnas recensioner  Så som i himmelen handlar om Daniel Daréus, en världsberömd dirigent vars schema är uppbokat i åtta år framöver. Hans planer förändras dock drastiskt när han får en hjärtinfarkt och hans doktor beordrar honom vila. Av någon anledning väljer han att åka tillbaka till sin barndoms by. Han tar, efter lite övertalning, jobbet som kantor i byns församling och börjar leda byns kör. Genom kören träffar han byns människor och knyter band med dem, både bra och dåliga sådana. Jag rekommenderades att se filmen av både vänner och familj och eftersom det är sällan dessa grupper är överens om filmer så bestämde jag mig för att se den. Det finns en viss ’såpopera’ känsla över filmens karaktärer; alla har någon sorts problem (sexuellt otillfredsställd, hustrumisshandel, mobbning och så vidare) men filmens skådespelare gör det hela verkligt. Alla har någon man kan känna igen sig i och knyta band med. Skådespelarnas insatser är otroliga och sättet de agerar med varandra känns helt naturliga. Filmen är uppbyggd av en mängd småscener där vi får se karaktärernas liv – främst då Daniels. Jag lämnade biosalongen med en stark önskan om att få se fler scener, få vara med i karaktärernas vardag. Sidohistorierna gör filmen och de vävs in på ett lugnt och vackert sätt. ’Så som i himmelen’ bygger hela tiden på och blir större. I takt med att körens sång blir allt bättre och starkare så blir även filmen det; den växer som ett musikaliskt crescendo hela vägen till finalen. Helen Sjöholms framförande av filmens titelmelodi är, som resten av filmen, oerhört vacker. Filmen rekommenderas varmt. Den är två timmar lång men jag tänkte inte alls på längden. Jag – och resten av publiken – skrattade och grät tillsammans med filmens karaktärer; det är en av de mest verkliga filmer jag någonsin sett. Jag kan inte tänka mig något jag skulle vilja ändra på. Insänt av: Camilla H Inlagd av: Moviemix Så som i himmelen överaskade mig totalt. Nog för att jag gillade trailen rätt mycket. Men den här filmen fick mig att rysa. Jag skrattade och grät i biosalongen och det är ytterst få filmer som får fram dessa känslor i mig. Årets bästa svenska film? Antagligen. --------------------------- 9 månader sedan och andra gången jag ser Så som i himmelen. Måste säga att den berör mig inte lika mycket längre. Andra gången och jag ser det patetiska med filmen. Manuset framstår intelängre som lysande. och jag förstår guldbagge juryn. Såklart att Så som i himmelen inte vann. Varför skulle den göra det med konkurans från både fantastiska Masjävlar och superbra Fyra nyanser av brunt. Nej mitt betyg sänks från 6 till 4. En film att se en gång utan att tänka närmare om. [ Redigerad av M.U. den 2005-08-23 ] M.U.  Daniel Daréus är en internationellt känd dirigent som avbryter sin karriär efter att han fått hjärtbesvär. Han återvänder till sitt gamla barndomshem i Norrland, där han som liten mobbades. Eftersom han bytt namn känner ingen igen honom och han blir ombedd att hjälpa den lilla kyrkokören. Det här är en mycket bra svensk film som tilltalar hjärtat. Den är allvarlig såväl som rolig och underhållande. Frida Hallgren i huvudrollen är hur charmig som helst. En annorlunda och varm berättelse som är en ren njutning att se på. S.S. En man är chef inom en sånggrupp som sjunger i kör. En dag kommer några nya som vill vara med i kören. Efter några dagar blir de osams, men blir senare sams igen. En läskig och väldigt rolig film med många bra skådespelare. De är både trovärdiga och realistiska. Filmen borde fått en Oscar och inte bara Oscars-nominerd. Måste ses! D.S Den bästa film jag någonsin har sett. Den träffar dagliga problem mitt i prick. Det fina med filmen är att man ser möjligheter att lösa sina sorger. Lila |
||
